Något helt annat...

Det händer fort ibland,fort och oväntat och då går hjärnan igång på nolltid och - som jag brukar säga - det åker kana i hjärnan. Jag måste få lufta lite tankar här...

Livet kan förändras från en sekund till en annan - kanske när man minst anar det också...
Samtidigt, man kan inte leva som om varje dag vore den sista, man kan inte göra eller säga rätt saker jämt och hela tiden, hur skulle det då se ut, vad skulle det vara för liv? Om det skulle göras rätt och riktigt varje sekund för att man inte ska ångra sig eller ha dåligt samvete den dagen någon när och kär rycks bort från en... Det skulle ju innebära att vi inte skulle våga vara spontana, vi skulle stänga inne alla våra känslor som har med ilska, sorg och andra känslor som är av negativ karaktär. Men det går ju inte! De hör ju också livet till.

Båda mina föräldrar har gått bort oväntat och hastigt, och vi hann verkligen inte säga allt, vi hann bli både osams och sams även under den allra sista tiden, vi tog inte oss den tiden att hinna säga allt, hinna prata om allt, vilket vi kanske hade gjort om vi vetat... Men nu är det så livet fungerar, vi vet inte när det händer.

Det jag tänkte säga till min mamma den sista dagen jag såg henne, sköt jag upp för att säga henne dagen efter. Då var det för sent! Men det är faktiskt inget som grämer mig att jag inte hann... för så är livet, så fungerar det. Däremot ska man kanske ta sig tid och fundera över vilka relationer man har med olika människor, i vilken mån man bör ta tag i dåliga relationer, ta tag i saker som får en att må dåligt och som får en att spendera massor av tid på att reta sig på, dvs slösa både tid och energi. Inte låta förgrämelse och bitterhet ta över ens tillvaro så till den milda grad att de överskuggar många andra saker, stjäl energi etc. Tvärtom kanske man borde spendera mycket mer av sin tid och energi på sånt man njuter av och på relationer man mår bra av?

Däremot så är jag naturligtvis fruktansvärt ledsen över att de rycktes bort på det sätt dom gjorde, det hade kunnat sett helt annorlunda ut.

Min stora sorg är förutom den enorma förlusten av dem båda även den att jag inte var där, att jag inte var närvarande när de gick bort. DET hade kunnat varit annorlunda!

Min mamma var helt ensam hemma när hon gick bort, fast alla vi, jag och mina syskon, bodde i hennes närhet... Det grämer mig, hur var hennes sista natt där - hur hade hon det, var hon rädd, försökte hon nå oss? Det hade som sagt kunnat sett helt annorlunda ut...

Min pappa gick bort på operationsbordet, det som var så självklart att vi skulle ses och höras dagen efter hans efterlängtade operation... Någonting gick snett där, inte bara en gång utan många gånger och till slut orkade hans kropp inte mer. Ja visst, vi såg honom igen dagen efter precis som planerat, men då var pappa död och vi åkte ner för att se honom och för att hämta hem hans saker... Mina tankar den där första natten... där låg han helt ensam utan någon av oss på plats i ett tomt och kallt rum. Fruktansvärt var det, fruktansvärt!

Jag har fått båda dödsbuden på telefon, än idag får jag ångest och ont i magen när telefonen ringer...

Och än idag kan jag drabbas som av en käftsmäll när insikten kommer med full kraft igen, insikten om att jag aldrig mer ska få träffa dem, insikten att det är så här nu - på riktigt. Det gör lika ont varje gång, även om det går längre och längre tid mellan de där käftsmällarna. Det är de glada minnena och glädjen över mamma och pappa som dominerar. Det är väl kanske det som menas med att tiden läker alla sår. För min del så läker tiden inte dessa sår, men den lindrar och lenar.

Nu har jag fått två dödsbud på kort tid, varav det ena har tagit mig riktigt hårt av flera anledningar och det blev bara ett måste för mig att till slut få tömma hjärnan här på alla tankar som snurrar.

"Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som skall upplevas."