torsdag 15 maj 2014

Något helt annat...

Det händer fort ibland,fort och oväntat och då går hjärnan igång på nolltid och - som jag brukar säga - det åker kana i hjärnan. Jag måste få lufta lite tankar här...

Livet kan förändras från en sekund till en annan - kanske när man minst anar det också...
Samtidigt, man kan inte leva som om varje dag vore den sista, man kan inte göra eller säga rätt saker jämt och hela tiden, hur skulle det då se ut, vad skulle det vara för liv? Om det skulle göras rätt och riktigt varje sekund för att man inte ska ångra sig eller ha dåligt samvete den dagen någon när och kär rycks bort från en... Det skulle ju innebära att vi inte skulle våga vara spontana, vi skulle stänga inne alla våra känslor som har med ilska, sorg och andra känslor som är av negativ karaktär. Men det går ju inte! De hör ju också livet till.

Båda mina föräldrar har gått bort oväntat och hastigt, och vi hann verkligen inte säga allt, vi hann bli både osams och sams även under den allra sista tiden, vi tog inte oss den tiden att hinna säga allt, hinna prata om allt, vilket vi kanske hade gjort om vi vetat... Men nu är det så livet fungerar, vi vet inte när det händer.

Det jag tänkte säga till min mamma den sista dagen jag såg henne, sköt jag upp för att säga henne dagen efter. Då var det för sent! Men det är faktiskt inget som grämer mig att jag inte hann... för så är livet, så fungerar det. Däremot ska man kanske ta sig tid och fundera över vilka relationer man har med olika människor, i vilken mån man bör ta tag i dåliga relationer, ta tag i saker som får en att må dåligt och som får en att spendera massor av tid på att reta sig på, dvs slösa både tid och energi. Inte låta förgrämelse och bitterhet ta över ens tillvaro så till den milda grad att de överskuggar många andra saker, stjäl energi etc. Tvärtom kanske man borde spendera mycket mer av sin tid och energi på sånt man njuter av och på relationer man mår bra av?

Däremot så är jag naturligtvis fruktansvärt ledsen över att de rycktes bort på det sätt dom gjorde, det hade kunnat sett helt annorlunda ut.

Min stora sorg är förutom den enorma förlusten av dem båda även den att jag inte var där, att jag inte var närvarande när de gick bort. DET hade kunnat varit annorlunda!

Min mamma var helt ensam hemma när hon gick bort, fast alla vi, jag och mina syskon, bodde i hennes närhet... Det grämer mig, hur var hennes sista natt där - hur hade hon det, var hon rädd, försökte hon nå oss? Det hade som sagt kunnat sett helt annorlunda ut...

Min pappa gick bort på operationsbordet, det som var så självklart att vi skulle ses och höras dagen efter hans efterlängtade operation... Någonting gick snett där, inte bara en gång utan många gånger och till slut orkade hans kropp inte mer. Ja visst, vi såg honom igen dagen efter precis som planerat, men då var pappa död och vi åkte ner för att se honom och för att hämta hem hans saker... Mina tankar den där första natten... där låg han helt ensam utan någon av oss på plats i ett tomt och kallt rum. Fruktansvärt var det, fruktansvärt!

Jag har fått båda dödsbuden på telefon, än idag får jag ångest och ont i magen när telefonen ringer...

Och än idag kan jag drabbas som av en käftsmäll när insikten kommer med full kraft igen, insikten om att jag aldrig mer ska få träffa dem, insikten att det är så här nu - på riktigt. Det gör lika ont varje gång, även om det går längre och längre tid mellan de där käftsmällarna. Det är de glada minnena och glädjen över mamma och pappa som dominerar. Det är väl kanske det som menas med att tiden läker alla sår. För min del så läker tiden inte dessa sår, men den lindrar och lenar.

Nu har jag fått två dödsbud på kort tid, varav det ena har tagit mig riktigt hårt av flera anledningar och det blev bara ett måste för mig att till slut få tömma hjärnan här på alla tankar som snurrar.

"Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som skall upplevas."




måndag 12 maj 2014

Pilgrimsvandring och plattång - går det?

så är det minsann...
Såklart det går! Min devis är "Om viljan finns..." Den kom fram under en tid när jag och några med mig med hårt arbete och mot alla odds startade Friskolan i Solvarbo, och devisen har visat sig vara högst gångbar för det allra mesta faktiskt. Det är den jag spelar i hjärnan när något är tungt, går trögt och/eller verkar onödigt krångligt. Och ta mig sjutton, OM viljan finns så går det allra mesta! Jag säger inte att det är enkelt, men det går!

all min väntan bliver svår..
Och nu finns viljan, så ett nytt litet äventyr är nog under uppsegling sedan får vi se vad som blir det största äventyret i det tänkta äventyret.... Det största jobbet för min vilja just nu blir att stävja TÅLAMODET, ni vet det där som är så HIMLA BRA ATT HA ibland. När något nytt spännande och utmanande dyker upp så vill jag ju på en gång, det där med att vänta är inte alltid min melodi.
det är tungt nu... IGEN
Jaha ja nu närmar sig New York och Tjejmilen där med stormsteg, vilket visar sig genom min inte alls formidabla tajming vad det gäller formtoppen, den är nämligen på väg neråt - mot botten med racerfart. Men det är väl kanske bra för då VET jag att jag kommer att klara loppet galant - synd bara att det ska vara så himmelens krångligt och drygt att komma till och ta sig genom den där formbotten först. Idag blev det 4 km på asfalt som bara gick så sjukt tungt, kändes som typ 40 mil i lervälling.

Det är precis som när jag pluggade på Högskolan, när det var tentadags och tentaångesten osade ut ur varenda por i hela kroppen och hjärnan var helt tom - ja bara ett enda stort vakuum - då visste jag att det skulle gå vägen. Hur knäppt och onödigt var inte det då?

Mina favoritmänniskor på jorden <3
Åååå i helgen blir det äventyr för Hannes The Lillfis och mig - vi ska minsann åka tåg till Stockholm och hälsa på konditorungen, järnvägsnörden och deras missar över dagen. Det ska bli sååå kul. Jag älskar varje sekund med den där killen - igår t ex så pratade vi länge i telefonen om att äta sniglar och glass - fattar ni hur intressant det är eller? Det spelar ingen roll om jag är sjukt trött, sliten eller nere, den där lillkillen och den andra Adam The Minifis får mig alltid ändå bara att känna stor lycka och glädje. Älskade älskade killarna <3

På stickfronten 

Talia - finsockorna!


Talia! Ja så heter dom - knästrumporna som jag just nu stickar på i bästa garnet som finns, Plucky Feet. Så himla fint mönster och jag är supernöjd med min färgkombo också, ljusgrått, mörkgrått och en ganska knallig gulgrön. Alltså de flesta färger gör sig såå himla fint mot grått.

Nu får vi väl se vem som ska använda dom då, jag skulle så gärna vilja ha dom själv men alltså MINA VADER!!! Var kom dom ifrån liksom? Jag tror jag fått dom tjockaste eller största eller kalla-det-vad-ni-vill vaderna i hela världen. Undrar om det var dom enda som fanns kvar när det var min tur att få?????? Jag har alltid problem när jag ska köpa stövlar med höga skaft. När jag var yngre och red så fick jag alltid lämna in ridstövlarna till skomakaren så han fick sätta i en kil bak på stövelskaftet så att jag kom i dom - hur kuuul var det då??? INTE ALLS kan jag säga! Jag är rätt så liten för övrigt så det där känns ju väldigt onödigt att jag fick för stora vader.

Nu för tiden, gud bevars, har ju även skotillverkarna insett att även vader kan se olika ut, ja precis som rumpor, magar. tuttar, midjor och allt annat på kroppen. Oj vilken utsvävning det blev, det blir visst lätt det i den här bloggen... Nåväl, vad jag ville komma till var att jag med mina vader sätter nog ogärna på mig dom där fiiina sockorna, det får helt enkelt bli nån med mer välsvarvade ben än mig som får ta dom :)

"Ingenting är omöjligt det omöjliga tar bara lite längre tid"

måndag 5 maj 2014

Jag har gjort det - bara så ni vet!




Det är jag det...
Jag har sprungit en halvmara - FAKTISKT - jag är så sjukt jäkla mallig och stolt över det! Så om ni orkar läsa vidare får ni hålla tillgodo med en recension av min "bragd" i det här inlägget ;-)

Eftersom jag måste vara alla idrottspsykologers våta dröm alla kategorier med min mentala inställning till det här jag håller på med, så var jag helt övertygad om att jag INTE skulle fixa det. Jag tänkte verkligen rejält igenom alla anledningar till varför jag såklart INTE skulle klara av det. Det gick så långt så att jag till 95% bestämt mig för att jag nog skulle ställa in mitt deltagande eftersom det ändå inte skulle gå... Ja ni hör - bra upplägg eller hur?

De två sista veckorna före loppet kämpade jag dessutom med onda benhinnor som satte P för min träning... och även om jag hade fruktansvärt ont så kändes det nästan lite skönt, för då skulle jag ju verkligen ha giltigt förfall från tävlingen liksom.

Jag måste genomföra om jag bestämt mig - här har jag genomfört ;)
Men nånstans inom mig bor en tävlingsdjävul och en envishet som ofta tenderar att ta överhand, och även en målmedvetenhet som är en otrolig drivkraft för mig. För ja om jag har satt ett mål, ska jag då dra mig ur?????? Näääää det går ju inte, har jag inte förlorat förr så hade jag faktiskt ju förlorat då, förlorat mitt ansikte för mig själv!

Sagt och gjort, det vara bara att kurera benhinnorna med liniment och anti-inflammatorisk behandling och ingen löpträning alls utan bara lätt jogg sist veckan.

Uppladdningen sista dagarna innan loppet blev också den allt annat än optimal - ja nu är ju inte just det nån ovanlig förekomst i min tillvaro - som väääldigt ofta är lätt kaotisk, oplanerad och ostrukturerad. Och om jag ändå försöker planera och strukturera så... ja... joråsåatte...

Nåväl sista dygnen är det ganska viktigt att man tar det lugnt, vilar samt ser till att sova och äta ordentligt.Så blev inte fallet för mig dock. De två sista dagarna blev det nästan ingen sömn alls och knappt någon mat heller. MEN SKAM DEN SOM GER SIG :)

Jag åkte ner till Stockholm dagen innan loppet, innan jag åkte hade jag inte hunnit äta någonting utan planerade att äta när jag kom fram. OCH DET BÖRJADE JU SÅ BRAAAAA med ett försenat tåg. Jag älskade verkligen inte alls SJ och Trafikverket just då kan jag säga!

Så väl framme fanns ingen tid för mat, utan bara att dra iväg släpandes på packningen för att ta mig ut till Sjöhistoriska muséet för att hämta ut min nummerlapp och annat jag skulle ha inför loppet. Sen vidare till Cirkus för att hämta ut biljetter till musikalen SPÖK som jag och min dotter skulle på på kvällen. Tillbaka med ännu mera packning från Djurgården till Huvudsta till dottern, kasta in packningen och i princip kasta oss i väg till restaurangen där och där nästan kasta i oss den sjukt goda maten för att sedan kasta i oss iväg till Djurgården igen för att se SPÖK! Den rekommenderas btw - gå och se den! Loa Falkman äger kan jag säga!

Run Reidun run!!!!
Nåväl lördagen 26/4 - för övrigt en riktigt härligt solig och varm sommardag - kl 11.00 var det så dags och gissa om jag ångrade mig när jag stod där, herregud och gissa om jag insåg hur långt 21,1 km är!!!!! Där började positivitismen flöda i mitt huvud igen: guuuuud hur dum kan man vara -  j det var väl typ den ENDA tanken som snurrade i huvet kan jag ju säga... en enda tanke som åkte kana runt runt

Väl iväg så var de första 3-4 km en ren nära-döden-upplevelse, när jag närmade mig 5 km tänkte jag att det kommer aldrig att gå, bara 5 km och redan helt slut!!! Men där och då bara vände allt, det gick lätt och det gick fort och jag kom i nån form av lyckorus där jag sprang, det vara bara så himla underbart och jag kände att det här går ju finfint, här kan jag springa huuuuur länge och hur långt som helst. UNDERBAR KÄNSLA...

11-12 km - huuuuur länge och hur långt som helst. UNDERBAR KÄNSLA...???? Jo tjeena, typ nära döden IGEN, ja faktiskt sjukt mycket närmare än i början av loppet. Här tänkte jag att "nämen vad fint då, här har jag varit ute och knatat i mer än en timme och ska väl kuta runt som en idiot i en hel jävla timme till när jag kunde suttit i nån park och picknickat god mat och druckit gott kallt vitt vin ISTÄLLET!" Ja ni hör ju jag är sjukt bra på att peppa mig själv och tänka positivt när det går tungt.

Vid 14-15 km vände det igen och återigen så svävade jag fram, hade hur mycket energi och ork som helst och samma känsla som tidigare att jag skulle kunna mata på hur långt och hur länge som helst igen. Jaaaaa ända fram till 19 km, då sprang jag in i en betongvägg kändes det som och vad händer dåååååå? Jo det står en hurtbullefriskklämkäcksglad funktionär där och ropar "Kom igen nu tjejen, nu är det nära mål om du vrider på huvudet så ser du målgången där borta" JAHA!!!!!!!!!!!!!!! Jag hade kunnat gett honom en rak höger just då: Jaaaaaa jag ser målet och det är ju för faaaaan mer än 2 km kvar dit HERREGUD MÄNNISKA tänkte jag bara. När det så är en kilometer kvar då bara kände jag att nej nu får det vara färdigtramsat med den här springningen nu ska jag i mål fort som fan så det tar slut nån gång! Sagt och gjort, sista kilometern gick FORT kan jag säga. Det var en spurt som hette duga, med lite mycket envishet och urless på att springa kommer man långt he he.

 
Direkt efter loppet.
En vecka senare...
Mina fötter OMG !!! Ja inte ens den mest perversa och fotlängtansfrustrerade fotfetischist skulle gå igång på dom - jag lovar!

Finaste lilla priset -mycket roligare än en medalj. Dessutom från min favorit Snö of Sweden!
Men jaaaa JAG KLARADE DET, och sammfattningsvis i efterhand så måste jag ju säga att det var ett roligt lopp, och att springa i ett sommarvarmt Stockholm ute på otroligt vackra Djurgården... ja det kan ju knappt bli mer stimulerande än så att springa ett långlopp. Och dessutom allt folk efter banan - helt otroliga, alla hejar uppmuntrande på en, otroligt peppande när de såg att det var tungt och bara en massa glada tillrop och en och annan slängpuss också :) Fantastiskt!

Så här känner jag mig nästan lite än :)
Och eftersom jag är som jag är så vet man aldrig vad som händer härnäst - rätt vad det är så har jag kastat mig ut i nån ny utmaning som dyker upp utan att tänka mig för. Jag tänker mig för efteråt, det är ju liksom så dags då...

På stickfronten
...uteblir idag, men jag återkommer inom jättejättekort med senaste nytt på stickfronten! Och såklart en massa annat som inte kom med här idag.

”Gör det du måste så fort som möjligt, så att du kan göra det du vill så länge som möjligt”

”Gör det du måste så fort som möjligt, så att du kan göra det du vill så länge som möjligt” - See more at: http://www.lifevision.se/vad-vi-gor/resurser-for-livet/citat/#sthash.GiKvKKmA.dpuf
”Gör det du måste så fort som möjligt, så att du kan göra det du vill så länge som möjligt” - See more at: http://www.lifevision.se/vad-vi-gor/resurser-for-livet/citat/#sthash.GiKvKKmA.dpuf
”Gör det du måste så fort som möjligt, så att du kan göra det du vill så länge som möjligt” - See more at: http://www.lifevision.se/vad-vi-gor/resurser-for-livet/citat/#sthash.GiKvKKmA.dpuf
”Gör det du måste så fort som möjligt, så att du kan göra det du vill så länge som möjligt” - See more at: http://www.lifevision.se/vad-vi-gor/resurser-for-livet/citat/#sthash.GiKvKKmA.dpuf