To be continued...

Då så, då börjar jag där jag slutade...

Dominikanska republiken ja, det var där jag skulle ligga i skuggan under en palm, dricka rom, dansa merengue och simma med delfiner. Och så blev det också plus lite mer :) Vistelsen på Dominikanska blev en salig blandning av semester och äventyr och möten med en massa häftiga människor från jordens alla hörn. Delfiner, snorkling, zipline, vattenfall, laguner, ridtur i regnskogen...

I skuggan under en palm, zipline hööögt, Cuba Libre, kristallklart vatten och min fina danspartner.

Att simma med delfinerna är nog det häftigaste jag gjort tror jag, vilka underbara djur. Jag trodde det skulle vara lite läskigt när de kom farande i vattnet de där stora firrarna, men icke! Jag ville inte släppa dom och jag ville verkligen inte lämna dom heller - guuuuud va kär jag blev!

Man KAN bli kär i en delfin!

Jaha ja och merengue blev det också, hur fränt va inte det då att få dansa det med en infödd dominikan, herregud va duktig han var och vad duktig JAG blev när jag dansade med honom. De dansar från det att de kan gå nästan, ja dom är helt fantastiskt duktiga på all dans, sen skadar det ju absolut inte att de är fantastiskt vackra att se på och är otroligt trevliga också. Så det där med att dansa merengue på en båt i Karibien kan jag varmt rekommendera

Och Cuba Libre säger jag bara - MUMS!!! Rom och cola är verkligen inget jag gillar, tvärtom, men där i dess rätta miljö så var det fantastiskt gott. När min äkta hälft var duktig och tog med sig sin enegidryck och gick till gymmet så vattengympade jag mig fram till poolbaren och tog mig en energiviande iskall Cuba Libre istället, ja så att jag skulle orka vattengympa mig tillbaka till solsängen, nån måtta får det ju ändå lov att vara och det vet ju alla att alla sätt är bra utom de dåliga he he. Men jaaa jag rörde lite på mig jag med, jag spelade faktiskt tennis nån gång där mellan varven...

HÖGT!

Höjdrädd som jag är så var jag ju tvungen att prova på att åka zipline - jag var så sjukt nervös och så arg på mig själv för att jag återigen kastat mig in i nåt utan att tänka mig för - så liiite mycket kräksjuk var jag ju när jag insåg hur himla högt upp jag skulle för att sedan kasta mig ut på den där linan som kändes som den var närmare himlen än jorden liksom. Tårarna rann kan jag säga, men sen var det väl bara att bita ihop och göra det, och en sak ska jag säga: JAG ÅNGRADE MIG INTE - det var så häftigt, fort gick det och högt var det men såååå läckert. Man tog sig till nya platåer flera gånger, den ena högre upp än den andra.

Mellan de två högsta platåerna fick jag panik, där åkte jag i en sele runt midjan hängandes på en lina HÖGT upp i luften över ett träsk när selen började snurra och jag bara tänkte att "jaha det va ju kul så länge det varade, hejdå världen". Ja lite måste man ju överdriva, det räckte liksom inte med att "jaha, vad gör jag nu, nämen det kommer säkert att gå bra det här". Nej då min sista stund på jorden var absolut kommen, alla instruktioner jag fått var som bortblåsta - i en millisekund som varade i timmar - men sen tog jag mitt förnuft till fånga och visste vad jag skulle göra och vips så kom jag fram till nästa platå, och överlevde gjorde jag ju också. Men jag var ju inte så himla kaxig när jag skulle kasta mig iväg en gång till efter det... Men totalupplevelsen var värt den där stunden av skräck.

London, say no more...

Knappt två månader senare bar det av igen, denna gång tillsammans med min galna kompis och min lika galna syster till London -  vi undrar faktiskt än över hur mycket man kan skratta! Hur kul kan man ha och hur sjuka kan vi vara? Men herregud jag får ju djupandas än när jag tänker på det.

Det enda vi skulle behövt haft med oss var ju trosskydd hahaha. Det var längesen jag skrattade så mycket, magkrampen var en ständig följeslagare - UNDERBART! Det började liksom redan när vi skulle kliva på tåget till Arlanda. Det var som att åka med två barn som helt och MER ÄN GÄRNA helt överlämnade sig i mina händer. Jamen hallå handlingsförlamade klubben.

"Vilken vagn på tåget? Vilken plats har vi? När går flyget? Var är boardingkortet? Var checkar vi in, Var är gaten? Vilken tunnelbana ska vi åka med nu? Vart ska vi nu? När måste vi vara på flygplatsen? Vad är det för väder?!?" Ja så där kan det vara att resa med två vuxna (?) människor. Och jag då - ser jag ut att vara oraklet från Delhi kanske?

Nåväl, många pubar blev det, Camden Market blev det och London Eye blev det också, det är en häftig upplevelse att få se London högt från ovan. Någon shopping blev det inte - gud så skönt att slippa - men massor av god mat och öl blev det såklart, vi hade tänkt vara lite duktiga och köra hotellpass så vi inte skulle svulla till oss allt för mycket, och det är tanken som räknas bara så ni vet.


På stickfronten
Ja lite har det ju producerats så klart men inte alls i samma takt som tidigare vad nu det beror på. Bristande inspiration, ork och energi kan vara en orsak även här tror jag. Det ska väl bli bättre nu när vi går mot ljusare tider igen.

 

Jag hade såklart en flygplansstickning med mig på resan till Dominikanska, perfekt tidsfördriv på långflygningar och inga som helst problem längre med att få stickorna genom säkerhetskontrollen varken på dit- eller hemresan. Ett par grå och turkosa sockor i världens härligaste Plucky Feet garn. Det är ju en lyx att sticka i det garnet, jag dreglar nästan hela tiden kan jag säga.

Några fler alster...

Mycket sockor har det blivit, det kanske är dags att variera mig lite, men det är ju så kuuuul att sticka sockor. Och eftersom uthållighet fortfarande är min sämsta gren så är det lagom stora projekt att sticka just sockor och nån gång ibland även vantar. Men jag har ju sett ett par sjukt snygga tröjor jag vill göra och en långkofta som ÄNTLIGEN går att få tag på mönstret till, som jag har dreglat efter den. Jag får ta mig i kragen helt enkelt och bara se till att göra den då.

 "Om viljan finns..." brukar vara min devis, men just när det gäller de långvariga stora projekten så låter det mer som att jag bara floskelgenererat den devisen, ni vet mycket snack och jääätteliten verkstad - jaja ska gruva mig lite till och sen så ska jag... Kanske

"Vänta inte. Den rätta tiden kommer aldrig."